Jens A. Hald Al-Sheikhali

Vi skulle gå från Chiawa Camp 1 till Chiawa Camp 2, vilket var en 10 kilometer lång hike. Idag var det ett överkomligt terräng och den lättaste dagen hittills, men den började med dåligt väder.

När vi var redo att ge oss av på morgonen med all utrustning på, hann vi gå några steg, och så började det regna. Ett bra tips är alltid att ta på solskyddskräm, även om det är molnigt och regnar. Mina händer är helt solbrända just nu, det gör lyckligtvis inte så ont som det ser ut. Jag hoppas det är en mild brännskada, men det ser ganska allvarligt ut.

Imorgon ska bli den tuffaste dagen hittills, då vi når Lava Tower och kommer vara på cirka 4750 meters höjd. Jag tror det blir första gången vi verkligen känner av höjdsjuka. Förhoppningsvis blir det milda symptom som huvudvärk och liknande, men vi får se.

Om någon blir sjuk under vägen, hur hanteras det av guiderna? Har de mediciner med sig, och finns det en läkare på plats?

Guiderna ser kontinuerligt till att hålla koll på gruppen, dessutom görs det en kontroll varje kväll efter att vi har ätit. Vår guide kommer in och mäter vår puls och syrenivå i blodet, och vi svarar på några frågor, som har man huvudvärk, illamående, diarré, yrsel etc.

Vi har fått veta att man kan fortsätta, även om man har flera av symptomen på höjdsjuka, och det är här psyket spelar in. Om man är tillräckligt stark för att fortsätta, även om man inte är på topp. Blir man riktigt sjuk och får problem med att andas och behöver syrgas, så är det dock slut. Då kommer man att få hjälp ner från berget, och man får inte fortsätta.

Kände du dig i trygga händer vid det här tillfället?

Ja, det gjorde jag, och där var det också en fördel att vara i en så bra grupp, där man kände att vi alla var bra på att hålla koll på varandra och se till att vi mådde bra.

Det är ganska dimmigt här i Barranco Camp; vi är så högt uppe att vi går i molnen. Som jag sa igår skulle det bli tufft idag, och det var det verkligen. Man går väldigt långsamt när man är över 4000 meters höjd. Guiderna upprepar hela tiden "polepole", som betyder "långsamt".

På väg till Barranco Camp passerade vi ett vattenfall som vi skulle ner för, samtidigt som det snöade. Det var några amerikanska grupper bakom oss som sa att det var galet och mycket farligt, men vi klarade det och kom ner oskadda. Nedstigningen vid vattenfallet var mycket tuffare än att gå upp. Jag har inte haft höjdsjuka än, och i Barranco Camp, som vi har kommit till, är vi på 3900 meters höjd. Nu har vi bara två dagar kvar. Det ska bli spännande.

En annan dag har gått, och vi är nu i Karanga Camp. Vi började dagen med att bestiga Barranco-muren, den var brant och mycket hög, den var nog över 100 meter, där vi klättrade hela vägen till toppen.

Alla klarade det bra, och vädret var också på vår sida, vi hade sol och värme hela tiden. När vi kom till toppen var det fantastiskt.

Kort därefter var vi i Karanga Camp, där vi åt middag, och sedan började det regna. Det var massiv regn. Vi har fått instruktioner för imorgon, då vi ska på en liten vandring till ett läger som ligger på 4650 meters höjd.

Imorgon blir också en stor dag, för när vi kommer till den plats vi ska vara på, ska vi äta lunch, och efter det ska vi sova några timmar tills vi ska äta middag, och sedan ska vi sova igen. Vid midnatt imorgon väcks vi av guiderna, för då går turen upp till toppen. Det kommer bli vilt, jag ser verkligen fram emot det. Jag har fortfarande inte haft höjdsjuka, men jag har ont i mitt ena knä, men jag är vid gott mod.

Hur går det med sömnen vid det här laget? Kan du utveckla vad som hände med ditt knä? Var det något du var nervös för?

Sömnen är mer sporadisk, och det blir mest längre vilopauser eller små perioder med sömn, som aldrig riktigt går över till djup sömn.

När det gäller mitt knä var det ren överbelastning. Jag hade aldrig några problem när vi gick uppför, men nedför var helt enkelt för mycket påfrestning i längden. Det är också en sak som, när jag ser tillbaka på resan, kom som en överraskning. När man bestiger ett berg tänker man alltid att det är uppför, men man tillbringar också mycket tid på att gå nerför i mycket brant terräng.

Vid det här laget kunde jag knappt ta ett steg nedför utan att försöka kompensera genom att endast landa på mitt högra ben och låta det ta stöten, men det var nästan outhärdligt. Jag skulle när som helst ha föredragit att ha klättrat 3 kilometer högre upp än att gå 100 meter ner vid det här laget.

Jag var inte nervös för att det skulle bli ett stopp för mig, så länge jag inte kände något när vi gick uppför. Då kunde jag bara skuffa bort tanken, och så fick jag ta ”problemet” när toppen var nådd, och vi skulle hela vägen ner igen.

Dag 8 när ni når toppen, kan du beskriva upplevelsen? Var det som du hade föreställt dig? Kunde du njuta av det, eller var du för utmattad?

När jag blev väckt vid midnatt och tände min pannlampa och drog upp dragkedjan på mitt tält glimmade hela insidan av yttertältet på grund av frost. Det var ganska speciellt. När man sedan steg ut i en stjärnklar natt och fullmåne gav det en känsla av extra energi och motivation för att klara de sista 5 kilometrarna. Den här dagen var utan tvekan den mest krävande jag någonsin utsatt mig för mentalt, och jag hade nog underskattat dagen eftersom allt hade gått så bra fram tills dess.

Det tog 7 timmar att gå de 5 kilometrarna, så att säga att tempot var mycket långsamt är nog en underdrift. Jag fick huvudvärk, blev smått yr om jag tittade på något annat än mina fötter, fick magproblem, men utan att det utvecklades tack och lov. Dessutom var det några grupper som spelade all möjlig musik från små högtalare de hade med sig, vilket bara gav mycket oljud som påverkade mig negativt. Så om jag ska beskriva de första 4 kilometrarna, var det lite som ett helvete. Jag tror inte att jag sa mer än 5-10 ord den natten på väg upp eftersom jag bara var maxpressad.

Den sista kilometern gick vi medan solen var på väg upp genom 70 cm snö och upp över molnen, det var lite som att gå på en annan planet när man kom upp dit och tittade runt. Samtidigt gav det ett enormt mentalt boost att bli träffad av ljuset och sedan ljudet av att trampa i snön samtidigt som det var helt tyst. Alla var ju så utmattade att det inte pratades eller något. Så att gå där med snö hela vägen runt och med molnen som ett hav vid horisonten var verkligen magiskt.

Till slut når man ju det berömda skylten där alla tar sina bilder för att visa att man nått toppen. Man har bara cirka 10 minuter där uppe innan turen går ner igen. Dels på grund av utmattningen och den tunna luften.

Nådde alla i gruppen toppen? Hur lång tid tog det för er att komma ner igen?

Ja, hela gruppen nådde toppen, så det var verkligen häftigt. Att få stå där med min pappa var också ett speciellt ögonblick för mig. Det som också gjorde det extra speciellt var att när vi kom tillbaka till vårt läger hade vi en liten paus på cirka en timme. Här överraskade Lars från vår grupp oss med fem guldmedaljer som han fått ingraverade med våra namn och en inskription som sa att vi hade nått toppen. Det var verkligen en rolig och speciell grej.

Nedstigningen gick verkligen snabbt och tog bara 1,5 dag, eftersom man inte behövde acklimatisera sig. Det innebar dock att mitt knä återigen led mycket och var nästan outhärdligt. Men vi klarade det alla!